EOTO:s svar till Smålandspostens Marcus Svensson (publicerad på Dagens Arena)

http://www.dagensarena.se/opinion/valkommen-till-var-studiecirkel-marcus-svensson/#kommentarer

I veckan har Smålanspostens ledarskribent Marcus Svensson ryckt ut till försvar för den rektor som gjorde rasistiska uttalanden i Uppdrag Granskning. Eller, Smålandsposten stödjer inte det grova språket, men de tycker att han “adresserar en mycket intressant frågeställning”. Marcus Svensson menar att skolvärlden inte tar avstånd från en kultur där “rasismen i stället riktar sig mot det vita samhället, där kriminalitet hyllas, polisen hatas och kvinnor konsekvent beskrivs som horor”, och att om man gör det så blir det liv i luckan.

Och liv i luckan det har det blivit. Marcus Svensson har fått mothugg från olika håll och han har fått försvara sina teser i både tv och radio.

I sin nästa artikel Kvinnofientligheten som vänstern blundar för, SMP 6/11, hävdar Marcus Svensson att forskning om amerikansk hiphop belägger att:

  • Våld mot kvinnor legitimeras i 18% av ett statistiskt urval av låtar, Weizer och Kubrin (2009)
  • Att hiphopen förmedlar ett manlighetsideal som bygger på hårdhet, där status uppnås genom att bland annat kränka kvinnor och homosexuella. (Kevin Powell).
  • Att ras-stereotyper förstärks och att rap-kulturen befäster fördomar om svarta. (Quinn 2005).

Vi som skriver denna debattartikel bedriver forskning och folkbildning inom ämnet hiphopstudier. Vi känner inte igen oss i den bild som Marcus Svensson målar upp av forskningsfältet.

Om man läser fältets verkliga auktoriteter som Tricia Rose och bell hooks, så betonar de hur den svarta maskuliniteten är en produkt av det amerikanska samhället, som hyllar handlingskraftiga, tystlåtna män med stora skjutvapen. Det går alltså inte att isolera sexism och homofobi till hiphop, som Marcus Svensson gör.

Nåväl, Marcus Svensson tycker ändå att vi (likt rektorn ovan) måste ta bladet från munnen och våga prata om problemen med hiphopkulturen.

Detta kanske kommer som en överraskning för Marcus Svensson, men den diskussionen har pågått länge bland hiphopaktivister världen över. I hiphop-studies världen finns inga heliga kor, vi tillämpar genusforskning, queerteori, postkolonial teori och vi förhåller oss till och med kritiska till hiphopens egen historieskrivning (så kritiska att vi ibland råkar trampa The Zulu Nation på tårna).

Vi välkomnar en kritisk debatt om hiphop och de värderingar som förmedlas i musiken, men då måste den debatten vara baserad på en grundläggande förståelse av det samhälle som hiphopen uppstod i. I USA har profiler som Bill Cosby, John McWhorter och Bill O’Reilly försökt att utmåla hiphop som en sjukdom som har drabbat det svarta USA. På så sätt kan man skylla alla problem som drabbar unga svarta på hiphop. När Marcus Svensson drar paralleller mellan hiphop och vit makt-musik så spelar han på sina konservativa amerikanska ideologiska själfränders planhalva.

Man ska ha klart för sig att om man beskriver hiphop som orsaken bakom de sociala problemen, då säger man egentligen att de som lyssnar på hiphop (läs: de icke vita) får skylla sig själva. Det är deras kultur som är problemet. På så sätt slipper samhället ta ansvar för de sociala problemen. Det är också ett förhållningssätt som känns igen genom historien, där arbetarklassens, ungas och icke-vitas musik hela tiden betraktas med äckel av medelklassen.

Om man vill bedriva seriös hiphopforskning så måste man kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Man måste dels erkänna att hiphop är en genre med stor bredd (det gör Marcus Svensson, när han intervjuas av SVT om twitterbråket kring hans artikel). Man måste också förstå hur hiphop har marknadsförts som en svart, farlig och sexualiserad musik, och att detta smittar av sig på unga svarta människors självbild. Att prata om kommersiell hiphop utan att prata om vad kommersialiseringen har gjort med hiphop, det är som att prata om film och glömma att nämna Hollywood.

Samtidigt är det viktigt att man inte faller i den grop där många hiphopare av den gamla skolan ligger i. Bara för att den kommersiella hiphopen har problematiska sidor, så betyder inte det att allt är entydigt. I Bouncemusiken från Södern och andra lokala stilar finns det till exempel en större tolerans för homosexuella artister (sk. Sissy Bounce) än i den traditionella New York-baserade boom-bap-hiphopen.

Oj, förlåt Marcus Svensson. Blev det för svårt för dig nu? Vad fan är boom-bap? Vem bryr sig? Att jämföra hiphop med vit makt-musik och stödja sig på tre lösryckta källor är ett klent underlag om du vill utge sig för att ha vetenskapligt stöd för dina fördomsfulla påståenden. Det finns få andra kulturyttringar där vi skulle acceptera att någon kom in utifrån och fällde omdömen, utan kunskap om historien, språket, de sociala sammanhangen, de komplexa sätten att gestalta.

Om du vill ägna dig åt seriös kritik av hiphop så föreslår vi att du läser exempelvis Jeff Chang, Tricia Rose, ja och så kan du väl ta och läsa om Kevin Powell, kanske.

Du är naturligtvis varmt välkommen att ventilera dina åsikter i vår studiecirkel. Nästa träff är den 19 november och då ska Johan Palme och Kalle Berggren prata om hur mainstreamhiphopen har mariginaliserat homosexuella, och om queera läckage och “heterosexuella vaccinationer” i svensk hiphop. Mer info på www.eachoneteachone.se.

EACH ONE TEACH ONE
Anton Hultberg Hansen, journalist.
Jacob Kimvall, doktorand i konsthistoria
Nathan Hamelberg, kommunikatör
Fransisca Beckert, koreograf
Johan Palme, journalist och musikvetare
Polki Nordström, Verksamhetsutvecklare
Kai Bergendal, queerpedagog och aktivist