Reflektioner efter Malmö

Sitter på tåget hem från Malmö med huvudet fullt av tankar och intryck efter att ha deltagit i konferensen “Politics of Identity, Activism and Pedadgogy in Punk and Hip Hop studies”.

På konferensen fanns både hiphop-studies stjärnor som Jeff Chang och Joe Schloss (på länk från Brooklyn) och svenska, brittiska och amerikanska forskare och pedagoger som bidrog med nya perspektiv på allt från brittiska arbetarklassungdomars musikaliska habitus till radikal hiphop-pedagogik för grundskolan. 

Störst intryck gjorde Joe Schloss, som, trots att han fick prata via Skype klockan tre på natten amerikansk tid, riktade välformulerad och skarp kritik mot fenomenet hiphop-studies. Jag hoppas att hans paper finns utgivet eller att det kommer att ges ut snart, för det var riktigt skarpt. Schloss poäng var att när hiphop-studies försöker se hiphop som rebelliskt och politiskt enligt en särskild mall, så försöker man att bevisa att svarta är människor, och på så sätt legitimerar man en rasistisk diskurs. Jag kan ha missat vissa detaljer i Schloss föreläsning, men jag tolkade den som en djuplodande kritik av hiphop-studies, ett fält där många har strävat efter att ta hiphop på allvar. Jag hoppas att vi kan läsa mer av Schloss, och jag ser särskilt fram emot att läsa det paper som dagens föreläsning baserade sig på.

Jeff Chang är en annan gigant inom hiphop-studies och han pratade med utgångspunkt i hans senaste bok “Who We Be” som handlar om mångkultur och post-racism. Changs styrka är att han kan sätta hiphopen i ett sammanhang, politiskt och kulturellt, utan att förenkla och klistra på för stora etiketter. Chang vågar måla med breda penseldrag och han kan servera ett trovärdigt metanarrativ som förklarar hiphopens roll i en era som påstås vara “post civil-rights” och “post-race”… men när jag hör Joe Schloss tänker jag på hur viktigt det är att inte tappa fokus på de små motsägelsefulla detaljerna som skaver när man formulerar de stora Berättelserna.  Jag ser hur som helst fram emot att läsa Jeff Changs nya bok, föhoppningsvis tillsammans med EOTO.

Protesterna i Ferguson var ett tema som återkom hos alla de amerikanska talarna, och professor Andreana Clay från San Fransisco State University pratade om hur queera och kvinnor hade osynliggjorts i medborgarrättsrörelsen, men att de hade en annan plattform idag. Hon pratade om begreppet Loss från queerteori och jämförde Melle Mel (don’t push me) och Kendrick Lamar (I love myself). I EOTO känns det som att feminism och queerteori har en självklar plats i våra diskussioner, och det var intressant att se hur dessa perspektiv är lika självklara i den amerikanska diskussionen om hiphop. Jag är tillräckligt gammal för att minnas en tid då det inte fanns utrymme för dessa perspektiv.

En annan amerikan som imponerade var Dr. Bettina L. Love från Atlanta, Georgia. Hon beskrev sin hiphop-pedagogik, som blandade tankar från progressiv pedagogik (a la John Dewey) med five-percent nation begrepp som Knowledge Of Self och Break-It-Down. Hon var intensiv och energisk och hon visade videos där hon fick barnen att prata och rappa i ett cypher. De lärde sig fysik genom att studera hur b-boys rör sig och de lärde sig om grioter och Trayvon Martin, målade muralmålningar och skrev dikter. Wow!

Jag måste nämna de tre svenska musketörerna (förlåt, doktorerna) Jacob Kimvall, Kalle Berggren och Erik Hannertz. De första två är jag sedan länge bekant med, men Erik Hannertz avhandling har jag bara hört rapporteras om på radio. Hannertz skriver om punkscenen i Sverige och Indonesien och när jag hörde radioinslaget tyckte jag inte att det lät som banbrytande forskning. Men när jag hörde Hannertz beskriva sin metod blev jag intresserad. Han pratade med sina informanter om autenticitet och om vem som var äkta och inte, och så pratade han även med de punkare eller “punkare” som pekades ut som mindre autentiska. Hannertz har applicerat denna metod på allt från svampplockare till fågelskådare och observerat liknande mönster i hur grupper skiljer ut sig och anklagar andra för att vara fejk.

En styrka med denna konferens var att den fokuserade på både punk och hiphop. De olika perspektiven och berättelserna från England, Sverige och USA korsbefruktade varandra och växte under konferensens gång. Det var också roligt att det inte bara var akademiker som hade hittat till Malmö Högskola. Jason “Timbuktu” Diakite inledningstalade och i publiken satt bland andra Gonza från Advance Patrol och ett break-crew med medlemmar från Ryssland och det forna DDR.

Ett stort tack till Johan Söderman som arrangerade denna banbrytande (historiska?) konferens.

/Anton Hultberg
Each One Teach One

 

Comments are closed.