Session 24

Featured

Tid: Onsdag 4 februari, 18:00
Plats: Studiefrämjandet, Rosenlundsgatan 54

Nu har vi fått vårt registreringsbevis från skatteverket, vilket innebär att Each One Teach One numera är en förening.

På vårt första möte kommer Anton Hultberg prata om Jeff Changs nya bok “Who We Be”, som skulle kunna fungera som studiecirkelsläsning i vår.

Jacob Kimvall kommer att visa filmen The Wackness och i övrigt så ska vi diskutera framtidsplaner och komma ikapp med allt som har hänt under det senaste året.

P.S. Kom hungriga, Anton bjuder på provsmakning av Svalins Spis nya ekologiska, vegetariska matlådor.

 

Reflektioner efter Malmö

Sitter på tåget hem från Malmö med huvudet fullt av tankar och intryck efter att ha deltagit i konferensen “Politics of Identity, Activism and Pedadgogy in Punk and Hip Hop studies”.

På konferensen fanns både hiphop-studies stjärnor som Jeff Chang och Joe Schloss (på länk från Brooklyn) och svenska, brittiska och amerikanska forskare och pedagoger som bidrog med nya perspektiv på allt från brittiska arbetarklassungdomars musikaliska habitus till radikal hiphop-pedagogik för grundskolan. 

Störst intryck gjorde Joe Schloss, som, trots att han fick prata via Skype klockan tre på natten amerikansk tid, riktade välformulerad och skarp kritik mot fenomenet hiphop-studies. Jag hoppas att hans paper finns utgivet eller att det kommer att ges ut snart, för det var riktigt skarpt. Schloss poäng var att när hiphop-studies försöker se hiphop som rebelliskt och politiskt enligt en särskild mall, så försöker man att bevisa att svarta är människor, och på så sätt legitimerar man en rasistisk diskurs. Jag kan ha missat vissa detaljer i Schloss föreläsning, men jag tolkade den som en djuplodande kritik av hiphop-studies, ett fält där många har strävat efter att ta hiphop på allvar. Jag hoppas att vi kan läsa mer av Schloss, och jag ser särskilt fram emot att läsa det paper som dagens föreläsning baserade sig på.

Jeff Chang är en annan gigant inom hiphop-studies och han pratade med utgångspunkt i hans senaste bok “Who We Be” som handlar om mångkultur och post-racism. Changs styrka är att han kan sätta hiphopen i ett sammanhang, politiskt och kulturellt, utan att förenkla och klistra på för stora etiketter. Chang vågar måla med breda penseldrag och han kan servera ett trovärdigt metanarrativ som förklarar hiphopens roll i en era som påstås vara “post civil-rights” och “post-race”… men när jag hör Joe Schloss tänker jag på hur viktigt det är att inte tappa fokus på de små motsägelsefulla detaljerna som skaver när man formulerar de stora Berättelserna.  Jag ser hur som helst fram emot att läsa Jeff Changs nya bok, föhoppningsvis tillsammans med EOTO.

Protesterna i Ferguson var ett tema som återkom hos alla de amerikanska talarna, och professor Andreana Clay från San Fransisco State University pratade om hur queera och kvinnor hade osynliggjorts i medborgarrättsrörelsen, men att de hade en annan plattform idag. Hon pratade om begreppet Loss från queerteori och jämförde Melle Mel (don’t push me) och Kendrick Lamar (I love myself). I EOTO känns det som att feminism och queerteori har en självklar plats i våra diskussioner, och det var intressant att se hur dessa perspektiv är lika självklara i den amerikanska diskussionen om hiphop. Jag är tillräckligt gammal för att minnas en tid då det inte fanns utrymme för dessa perspektiv.

En annan amerikan som imponerade var Dr. Bettina L. Love från Atlanta, Georgia. Hon beskrev sin hiphop-pedagogik, som blandade tankar från progressiv pedagogik (a la John Dewey) med five-percent nation begrepp som Knowledge Of Self och Break-It-Down. Hon var intensiv och energisk och hon visade videos där hon fick barnen att prata och rappa i ett cypher. De lärde sig fysik genom att studera hur b-boys rör sig och de lärde sig om grioter och Trayvon Martin, målade muralmålningar och skrev dikter. Wow!

Jag måste nämna de tre svenska musketörerna (förlåt, doktorerna) Jacob Kimvall, Kalle Berggren och Erik Hannertz. De första två är jag sedan länge bekant med, men Erik Hannertz avhandling har jag bara hört rapporteras om på radio. Hannertz skriver om punkscenen i Sverige och Indonesien och när jag hörde radioinslaget tyckte jag inte att det lät som banbrytande forskning. Men när jag hörde Hannertz beskriva sin metod blev jag intresserad. Han pratade med sina informanter om autenticitet och om vem som var äkta och inte, och så pratade han även med de punkare eller “punkare” som pekades ut som mindre autentiska. Hannertz har applicerat denna metod på allt från svampplockare till fågelskådare och observerat liknande mönster i hur grupper skiljer ut sig och anklagar andra för att vara fejk.

En styrka med denna konferens var att den fokuserade på både punk och hiphop. De olika perspektiven och berättelserna från England, Sverige och USA korsbefruktade varandra och växte under konferensens gång. Det var också roligt att det inte bara var akademiker som hade hittat till Malmö Högskola. Jason “Timbuktu” Diakite inledningstalade och i publiken satt bland andra Gonza från Advance Patrol och ett break-crew med medlemmar från Ryssland och det forna DDR.

Ett stort tack till Johan Söderman som arrangerade denna banbrytande (historiska?) konferens.

/Anton Hultberg
Each One Teach One

 

Session 23

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Datum: Tisdag 18 mars
Plats: Folkuniversitetet
Tid: 18-21
Sal: 116

HIPHOP i EUROPA

Till nästa session läser vi valda delar av antologin Hip-Hop In Europe – Cultural identities and transnational flows av Sina A. Nitzsche och Walter Grünzweig (red.) och funderar över hiphopens globalisering och vilken roll den har spelat i olika europeiska länders utveckling.

Session 22

Datum: Tisdag 18 februari
Plats: Folkuniversitetet
Tid: 18-21
Sal: 511

HIPHOP-HISTORIOGRAFI

Hiphop som tre uttryck eller fyra element?

Kulturhistorikern Jeffrey O.G. Ogbar har beskrivit hiphop som en kultur besatt av sin egen historia. Många av de mest intensiva och passionerade kontroverserna i hiphop har också just handlat om hur hiphopens historia ska beskrivas, om vilka som ska ingå, vem som var först, och var hiphop har sina rötter. Tänk till exempel på Bridge Wars under sent 1980-tal – där striden handlade om hiphop startade i Queensbridge eller Bronx.
http://en.wikipedia.org/wiki/The_Bridge_Wars

Sedan början av 1990-talet har striden inte minst handlat om vilka ord som bör användas för att beskriva hiphop, där till exempel många av de äldre graffitimålarna från New York hävdar att man inte ska använda ordet graffiti. Samma sak gäller det länge vedertagna ordet breakdance, som idag uppfattas som nedsättande och/eller förlöjligande. Diskussionen har också rört sig på ett mer grundläggande plan där en tidigare beskrivning av hiphop som tre uttryck kom att ersättas av en där hiphop beskrivs som fyra element.

Till nästa gång ska vi läsa ett par texter från Source november 1993. Redaktionen firar att de ger ut sitt femtionde nummer med att göra detta till temanummer om hiphopens historia, och det är förmodligen det första försöket att med både historisk distans och från en journalistisk insiderposition teckna hiphopens historia. Numret har ett tydligt folkbildande anspråk, och är diskussion om hiphopens terminologi tycks just kommit igång – men där den specifika formuleringen av hiphop som fyra element ännu inte har etablerats.

Jacob Kimvall förbereder en kort presentation med äldre material som utgångspunkt för diskussionen.


Session 21

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Datum: Tisdag 28 januari
Plats: Folkuniversitetet
Tid: 18-21
Sal: 637

Introduktion till cultural studies

Välkomna tillbaka till en ny termin med Each One Teach One. Temat för denna termin är cultural studies. Tanken är att vi ska få en översiktsbild av Birminghamskolans bidrag till studier av samhälle, kultur och subkultur. Vi ska läsa klassiska texter av Stuart Hall, Paul Gilroy och Dick Hebdige, men även diskutera hur cultural studies har utvecklats bortom och utanför Birminghamskolan. Exempelvis ska vi titta på hur Ove Sernhede tillämpar cultural studies i en svensk kontext (när han skriver om svensk hiphop).

Nathan Hamelberg ger oss en introduktion till cultural studies och förklarar hur Birminghamskolan har förhållit sig till marxismens kultursyn i stort och till Frankfurtskolans kultursyn i synnerhet.

Litteratur till detta tillfälle:

STUART HALL
REPRESENTATION & THE MEDIA
http://www.mediaed.org/assets/products/409/transcript_409.pdf

 

 

 

Session 20

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Datum: Tisdag 3 december
Tid: 18-21
Plats: Folkuniversitetet, Kungstensgatan 45, Stockholm
Sal: 637

I det sista seminariet i vårt intersektionella tema kring ras, sexualitet, maskulinitet, hiphop och dans så har det blivit dags att prata om ras och maskulinitet.

Anton Hultberg Hansen presenterar boken “We real cool – black men and masculinity” av bell hooks.

Nathan Hamelberg pratar om relationen mellan disco och hiphop – två musikgenrer som föddes i samma stad under samma tid, men under olika förutsättningar.

Brev till Kevin Powell

http://bknation.org/2013/11/letter-kevin-powell-sweden-handle-hip-hop-bashing/

By Anton Hultberg Hansen

Dear Kevin Powell,

Your name was mentioned in an article here in Sweden last week in Smålandsposten, a conservative newspaper. A lot of people who read the piece struggled not to spit their morning coffee all over their newspaper/computer.

The article defended a private school CEO who did not want to grant admission to students who listened to rap music. He was recorded with a hidden camera saying:

“Not here, not that fucking shit that they are doing, rap and rape. You are not allowed to say nigger any more, but this Black music, no, no…Not rap and death metal or whatever they call it, this destructive music, we don’t want that in school. Then we get problems and then we get the ones with baseball caps backwards, who rap. No, they can do that over in Tensta [a part of Stockholm mainly populated by immigrants] and set fire to cars over there, instead of here, I think. But you never heard me say this, but that is what I think.”

The CEO subsequently lost his job.

As you can see, the CEO is clearly a racist, notwithstanding the fact that he does not think highly of rap music. The columnist, Marcus Svensson, wrote that the CEO was addressing an “interesting question” (although he thought that the language was inappropriate). The interesting question was this: If the schools ban White Power music, why do they tolerate rap, which according to Svensson is:

“racist against Whites, that glorifies crime, where the police is hated and women are consistently being described as whores…If we want to measure the health of Western civilization we need to look at its musical culture.”

After the inevitable backlash, Marcus Svensson followed up with another column to defend his view that hip-hop is fundamentally flawed. This is where Kevin Powell was used to portray hip-hop as essentially homophobic:

“The American hip-hop historian Kevin Powell has given elaborate descriptions of the male ideals that are conveyed in hip-hop culture. You are supposed to be hard. You attain status by degrading women and homosexuals…”

As far as I understand, Kevin Powell wants to challenge Black men to question their gender roles. Kevin, do you agree with your message being conveyed in this way?

In my view, what Marcus Svensson is doing is something that has been going on for a while in the United States. People like Bill O’Reilly, John McWhorter, and even Bill Cosby, blame social problems on hip-hop. They think hip-hop is a disease that has infected the Black youth.

In Sweden we are new to this debate. For many years hip-hop has been treated like a novelty, ridiculed, and misunderstood. But it has been seen as relatively harmless, a fad, if you will.

Having followed the American debate on hip-hop from the sidelines, it seems to me that the attacks on hip-hop have become increasingly harsh and racist. The critics are taking the hyper-masculinity, misogyny, violence and homophobia portrayed in mainstream hip-hop, and they are saying that these values apply to all Black youth, and that hip-hop is the root cause of their situation.

In our group we have been reading and discussing the book The Hip-Hop Wars by Tricia Rose, we concluded that the situation in Sweden is not that bad yet. Sadly, the American brand of hip-hop bashing found its way into our editorials.

I need answers to the following questions. Should we be worried about this trend, where hip-hop (a code word for race) gets blamed for virtually everything that goes wrong with young people. How should we confront these pundits? What are the pitfalls that we need to avoid in this debate?

Session 19

Bild från ett J-setting-battle. J-Setting är en dans som utvecklades av svarta på bögklubbar i amerikanska södern. Dansen populariserades när den exponerades i Beyonces Knowles video "Single Ladies (Put a Ring on It)."

Datum: Tisdag 19 november
Tid: 18-21
Plats: Folkuniversitetet, Kungstensgatan 45, Stockholm
Sal: 637

HOMOSEXUELLA HIPHOPARTISTER OCH QUEERA LÄSNINGAR
De senaste veckorna har en debatt blossat upp om hiphopens homofobi. Det har dels handlat om att Ken Ring har hamnat i rampljuset, och att vissa upprörs över uttalanden som han har fällt tidigare. Det har även handlat om Smålandspostens ledarskribent Marcus Svensson, som beskriver hiphop på ett osedvanligt fördomsfullt sätt. Läs artiklarna här:

Carte Blanche för gangsterkulturen (SMP 1/11)
Kvinnofientligheten som vänstern blundar fö (SMP 7/11)

Artiklarna fick mycket kritik, från olika håll. Vi i Each One Teach One, som håller på med forskning och folkbildning inom ramen för hiphopstudier, kände oss manade att säga ifrån när Svensson började använda hiphopforskning som stöd för sina fördomsfulla teser. Vårt svar publicerades i Dagens Arena den 8 november.

I en tid när hiphopen anklagas för att vara sexistisk, “rasistisk mot vita” och homofob, vad kan passa bättre än en session där vi på allvar tar oss an både frågan om homosexuellas plats i hiphopvärlden och ägnar oss åt queera läsningar av hiphoptexter som påstås ge uttryck för machismo och homofobi.

Till vår hjälp har vi inga mindre än:

Johan Palme (journalist och musikvetare), som kommer prata om homosexuella i hiphop-världen (med fokus på rap och lite på dans) och varför de inte synts mer än de gjort. Hur hiphopen konstrueras inifrån och utifrån som heteronormativ, och om mekanismerna bakom exkluderingen av det queera.

Kalle Berggren (doktorand i sociologi) som pratar under rubriken: No homo? – queera läsningar och gränsdragningsarbete kring hetero- och homosexualitet i svensk rap, utifrån sitt pågående avhandlingsarbete.

Seminariet är en del av höstens tema kring maskulinitet, queer, sexualitet och hiphop, som avslutas med en workshop på “A celebration of manhood” på Kulturhuset.

Välkomna!

EOTO:s svar till Smålandspostens Marcus Svensson (publicerad på Dagens Arena)

http://www.dagensarena.se/opinion/valkommen-till-var-studiecirkel-marcus-svensson/#kommentarer

I veckan har Smålanspostens ledarskribent Marcus Svensson ryckt ut till försvar för den rektor som gjorde rasistiska uttalanden i Uppdrag Granskning. Eller, Smålandsposten stödjer inte det grova språket, men de tycker att han “adresserar en mycket intressant frågeställning”. Marcus Svensson menar att skolvärlden inte tar avstånd från en kultur där “rasismen i stället riktar sig mot det vita samhället, där kriminalitet hyllas, polisen hatas och kvinnor konsekvent beskrivs som horor”, och att om man gör det så blir det liv i luckan.

Och liv i luckan det har det blivit. Marcus Svensson har fått mothugg från olika håll och han har fått försvara sina teser i både tv och radio.

I sin nästa artikel Kvinnofientligheten som vänstern blundar för, SMP 6/11, hävdar Marcus Svensson att forskning om amerikansk hiphop belägger att:

  • Våld mot kvinnor legitimeras i 18% av ett statistiskt urval av låtar, Weizer och Kubrin (2009)
  • Att hiphopen förmedlar ett manlighetsideal som bygger på hårdhet, där status uppnås genom att bland annat kränka kvinnor och homosexuella. (Kevin Powell).
  • Att ras-stereotyper förstärks och att rap-kulturen befäster fördomar om svarta. (Quinn 2005).

Vi som skriver denna debattartikel bedriver forskning och folkbildning inom ämnet hiphopstudier. Vi känner inte igen oss i den bild som Marcus Svensson målar upp av forskningsfältet.

Om man läser fältets verkliga auktoriteter som Tricia Rose och bell hooks, så betonar de hur den svarta maskuliniteten är en produkt av det amerikanska samhället, som hyllar handlingskraftiga, tystlåtna män med stora skjutvapen. Det går alltså inte att isolera sexism och homofobi till hiphop, som Marcus Svensson gör.

Nåväl, Marcus Svensson tycker ändå att vi (likt rektorn ovan) måste ta bladet från munnen och våga prata om problemen med hiphopkulturen.

Detta kanske kommer som en överraskning för Marcus Svensson, men den diskussionen har pågått länge bland hiphopaktivister världen över. I hiphop-studies världen finns inga heliga kor, vi tillämpar genusforskning, queerteori, postkolonial teori och vi förhåller oss till och med kritiska till hiphopens egen historieskrivning (så kritiska att vi ibland råkar trampa The Zulu Nation på tårna).

Vi välkomnar en kritisk debatt om hiphop och de värderingar som förmedlas i musiken, men då måste den debatten vara baserad på en grundläggande förståelse av det samhälle som hiphopen uppstod i. I USA har profiler som Bill Cosby, John McWhorter och Bill O’Reilly försökt att utmåla hiphop som en sjukdom som har drabbat det svarta USA. På så sätt kan man skylla alla problem som drabbar unga svarta på hiphop. När Marcus Svensson drar paralleller mellan hiphop och vit makt-musik så spelar han på sina konservativa amerikanska ideologiska själfränders planhalva.

Man ska ha klart för sig att om man beskriver hiphop som orsaken bakom de sociala problemen, då säger man egentligen att de som lyssnar på hiphop (läs: de icke vita) får skylla sig själva. Det är deras kultur som är problemet. På så sätt slipper samhället ta ansvar för de sociala problemen. Det är också ett förhållningssätt som känns igen genom historien, där arbetarklassens, ungas och icke-vitas musik hela tiden betraktas med äckel av medelklassen.

Om man vill bedriva seriös hiphopforskning så måste man kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Man måste dels erkänna att hiphop är en genre med stor bredd (det gör Marcus Svensson, när han intervjuas av SVT om twitterbråket kring hans artikel). Man måste också förstå hur hiphop har marknadsförts som en svart, farlig och sexualiserad musik, och att detta smittar av sig på unga svarta människors självbild. Att prata om kommersiell hiphop utan att prata om vad kommersialiseringen har gjort med hiphop, det är som att prata om film och glömma att nämna Hollywood.

Samtidigt är det viktigt att man inte faller i den grop där många hiphopare av den gamla skolan ligger i. Bara för att den kommersiella hiphopen har problematiska sidor, så betyder inte det att allt är entydigt. I Bouncemusiken från Södern och andra lokala stilar finns det till exempel en större tolerans för homosexuella artister (sk. Sissy Bounce) än i den traditionella New York-baserade boom-bap-hiphopen.

Oj, förlåt Marcus Svensson. Blev det för svårt för dig nu? Vad fan är boom-bap? Vem bryr sig? Att jämföra hiphop med vit makt-musik och stödja sig på tre lösryckta källor är ett klent underlag om du vill utge sig för att ha vetenskapligt stöd för dina fördomsfulla påståenden. Det finns få andra kulturyttringar där vi skulle acceptera att någon kom in utifrån och fällde omdömen, utan kunskap om historien, språket, de sociala sammanhangen, de komplexa sätten att gestalta.

Om du vill ägna dig åt seriös kritik av hiphop så föreslår vi att du läser exempelvis Jeff Chang, Tricia Rose, ja och så kan du väl ta och läsa om Kevin Powell, kanske.

Du är naturligtvis varmt välkommen att ventilera dina åsikter i vår studiecirkel. Nästa träff är den 19 november och då ska Johan Palme och Kalle Berggren prata om hur mainstreamhiphopen har mariginaliserat homosexuella, och om queera läckage och “heterosexuella vaccinationer” i svensk hiphop. Mer info på www.eachoneteachone.se.

EACH ONE TEACH ONE
Anton Hultberg Hansen, journalist.
Jacob Kimvall, doktorand i konsthistoria
Nathan Hamelberg, kommunikatör
Fransisca Beckert, koreograf
Johan Palme, journalist och musikvetare
Polki Nordström, Verksamhetsutvecklare
Kai Bergendal, queerpedagog och aktivist

Session 18

Datum: Tisdag 5 november.
Plats: Folkuniversitetet, Kungstensgatan 45.
Tid: 18-21
Sal: 633

Stella Anton & gäster håller en workshop om dans och maskulinitet(er). Föreläsningen kommer att hållas på engelska. hon presenterar temat som följer:

“Gender expression is a subject rarely discussed in dance and hiphop culture, but it affects every aspect of them. In this session we will examine the construction of masculine identity in b-boying and other street styles, compare it to different dance styles, discuss the relationship between dance and homophobia, and look at how performativity of masculinity affects those involved in dance, hiphop culture and audiences.”